14 mars 2012

Inte acceptabelt!

Idag kom Rädda Barnens rapport som visar att barnfattigdomen ökar i Sverige och nu är uppe i 13 procent, den högsta siffran på 10 år. Även om andelen fattiga barn fortfarande är lägre än på 1990-talet så är detta givetvis inte acceptabelt.

Det allra viktigaste för att komma tillrätta med denna utsatthet är givetvis att se till att föräldrar har ett jobb och en möjlighet att försörja sig och sin familj. Jobb, jobb och åter jobb är något av det allra viktigaste för att komma tillrätta med att barn lever i ekonomisk utsatthet.
Att ensamstående föräldrar har en extra utsatt situation är bekymmersamt och det blir då extra viktigt att se över olika stödåtgärder. Ganska nyligen höjdes ex. bostadsbidraget för ensamstående vilket har förbättrat situationen speciellt för dem med riktigt låga inkomster. Rädda Barnen föreslår att även underhållsstödet ökas, detta har legat i stort sett still sedan 1997.

Att barn med utländsk bakgrund lever i ekonomisk utsatthet är givetvis oroande och här är de ansträngningar som görs för att föräldrarna i dessa familjer snabbt kommer in i det svenska samhället via språk och arbete oerhört viktigt för att långsiktigt minska barnfattigdomen. Därför är alla ansträngningar som görs på integrationsområdet otroligt viktiga.

Ett konkret exempel som vi från Folkpartiets sida framför är att dator och Internet ska vara tillgängligt även för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Idag är tillgång till dator och Internet helt nödvändiga för att klara skolarbetet. Därför anser vi att detta är något som bör ingå riksnormen för försörjningsstöd. Att skolans aktiviteter är kostnadsfria och öppna för alla är en annan viktig del i arbetet för att stärka dessa barns situation. 
Om du vill läsa mer

1 kommentar:

Ann-Cathrin Larsson sa...

Jag kan se en problematik vad det gäller Föräldrabalkens giltighet. I den står det väldigt tydligt vad som är föräldrarnas skyldigheter vad gäller barnens försörjning.
Om två vuxna väljer att separera är det då samhällets skyldighet att kliva in som substitut för den förälder som inte tar sitt försörjningsansvar på allvar?
Hur kan staten tvinga fram det ansvarstagandet?