Alliansen anklagas för att vara visionslös. Men olika partier har olika agendor. Moderaterna profilerar sig genom att säkra stabilitet. Att samma parti ska vara reformpådrivande är svårt. Stabilitet skapas inte om man jämt förändrar. Folkpartiet har däremot alltid varit - och ska vara - en radikal kraft. Vår uppgift är att definiera stora samhällsproblem och presentera lösningar. Här kommer därför, inför helgens riksmöte, fem framtida utmaningar som liberaler bör anta.
Ungdomsarbetslöshet:
Socialdemokratin har lyckats övertyga många om att "små klyftor" är politikens prioriterade uppgift. Men fundera på konsekvensen av ett system där kostnaden att anställa en doktorand är nästan lika stor som att anställa en tonåring utan arbetserfarenhet. Vem anställer arbetsgivaren? Den med kunskap och erfarenhet. Är det då konstigt att ett samhälle med "små klyftor" resulterar i att ungdomar och invandrare blir arbetslösa i högre grad än andra? Sverige har en av OECD-ländernas minsta lönespridning, samtidigt har denna politik resulterat i en av högsta ungdomsarbetslösheter inom OECD. Jag har respekt för värnandet om små klyftor men ännu mer respekt för värnandet om människor. Eller som den liberale filosofen Rawls sa: "Ett rättvist samhälle tillåter skillnader så länge de svagaste får det bättre".
Integration:
Sverige har blivit ett land med två gränser. Den ena är landets gräns, som har varit relativt öppen. Den andra är gränsen till arbetsmarknaden, relativt stängd. Resultat? Ett stort antal människor har kommit in i landet men inte in på arbetsmarknaden.
Detta utanförskap provocerar fram populistiska partier som förespråkar stängning av även landets gräns. Men Sverige behöver öppenhet och solidaritet. Om vi ska kunna fortsätta vara ett öppet land måste arbetsmarknaden öppnas även för de sämre utbildade. I dag kan man knappast få jobb utan avslutat gymnasium.
En hel del av senaste årens invandrare har sämre utbildningsnivå. För de yngre är utbildningssatsningar nödvändiga. Men övriga ställer oss inför ett val: antingen finns jobb även för denna grupp eller så dömer vi dem till livslångt utanförskap.
Extrem nationalism:
Den breder ut sig i EU och utmanar demokratin. Den uppstår bland annat utifrån en känsla av att Europa är en kontinent på dekis, ett landskap av skulder som inte ens kreditvärderingsinstituten gillar. Denna pessimism driver fram en oanständig kamp mellan grupper. Lågutbildade, arga, unga män ger sig på flyktingar, som upplevs som konkurrenter om jobb och förmåner.
Om EU igen ska inge framtidshopp krävs strukturförändringar. Bättre utbildning, större social mobilitet, incitament för ansträngningar, jämställdhetssatsningar i skolan - särskilt för pojkar som på grund av att länge ha släpat efter hotar att bli en framtida underklass av outbildade - och en medvetenhet om att framtida välstånd inte är givet.
Miljöfrågan är också utmaning:
Men lösningen är inte att retarderar till vildar som kryper på alla fyra, för att parafrasera Voltaire. Liberaler måste lita på att "civilisation" inte är jordens cancer (såsom miljörörelsen påstår) utan att det är endast den "civiliserade", utbildade människan som kan lösa klimatproblemet med hjälp av ny teknik, vetenskap och resurser.
Slutligen kultur:
Den är för viktig för att missbrukas av vänstern i ideologiseringssyfte. Därför får inte liberaler tillåta att kulturen - på socialistiskt vis - förvandlas till arbetsmarknadsåtgärd. Kulturen är ett sätt att mogna, att hitta en moralisk och samhällelig kompass. Något som har ett värde i sig, även det varken leder till att vi blir friska eller sysselsatta.
Industrialismen, med sina två distinkta klasser och klyftor, tillhörde socialdemokratin. Det globaliserade, individualiserade tjänstesamhället tillhör liberalismen. Men liberaler måste förstå att social mobilitet, utbildning, utökade livschanser och solidaritet är viktigare för den breda medelklassen än stabilitet. Därför måste vi vara alliansens radikala och obekväma samvete och låta det prägla vår politik.
Ungdomsarbetslöshet:
Socialdemokratin har lyckats övertyga många om att "små klyftor" är politikens prioriterade uppgift. Men fundera på konsekvensen av ett system där kostnaden att anställa en doktorand är nästan lika stor som att anställa en tonåring utan arbetserfarenhet. Vem anställer arbetsgivaren? Den med kunskap och erfarenhet. Är det då konstigt att ett samhälle med "små klyftor" resulterar i att ungdomar och invandrare blir arbetslösa i högre grad än andra? Sverige har en av OECD-ländernas minsta lönespridning, samtidigt har denna politik resulterat i en av högsta ungdomsarbetslösheter inom OECD. Jag har respekt för värnandet om små klyftor men ännu mer respekt för värnandet om människor. Eller som den liberale filosofen Rawls sa: "Ett rättvist samhälle tillåter skillnader så länge de svagaste får det bättre".
Integration:
Sverige har blivit ett land med två gränser. Den ena är landets gräns, som har varit relativt öppen. Den andra är gränsen till arbetsmarknaden, relativt stängd. Resultat? Ett stort antal människor har kommit in i landet men inte in på arbetsmarknaden.
Detta utanförskap provocerar fram populistiska partier som förespråkar stängning av även landets gräns. Men Sverige behöver öppenhet och solidaritet. Om vi ska kunna fortsätta vara ett öppet land måste arbetsmarknaden öppnas även för de sämre utbildade. I dag kan man knappast få jobb utan avslutat gymnasium.
En hel del av senaste årens invandrare har sämre utbildningsnivå. För de yngre är utbildningssatsningar nödvändiga. Men övriga ställer oss inför ett val: antingen finns jobb även för denna grupp eller så dömer vi dem till livslångt utanförskap.
Extrem nationalism:
Den breder ut sig i EU och utmanar demokratin. Den uppstår bland annat utifrån en känsla av att Europa är en kontinent på dekis, ett landskap av skulder som inte ens kreditvärderingsinstituten gillar. Denna pessimism driver fram en oanständig kamp mellan grupper. Lågutbildade, arga, unga män ger sig på flyktingar, som upplevs som konkurrenter om jobb och förmåner.
Om EU igen ska inge framtidshopp krävs strukturförändringar. Bättre utbildning, större social mobilitet, incitament för ansträngningar, jämställdhetssatsningar i skolan - särskilt för pojkar som på grund av att länge ha släpat efter hotar att bli en framtida underklass av outbildade - och en medvetenhet om att framtida välstånd inte är givet.
Miljöfrågan är också utmaning:
Men lösningen är inte att retarderar till vildar som kryper på alla fyra, för att parafrasera Voltaire. Liberaler måste lita på att "civilisation" inte är jordens cancer (såsom miljörörelsen påstår) utan att det är endast den "civiliserade", utbildade människan som kan lösa klimatproblemet med hjälp av ny teknik, vetenskap och resurser.
Slutligen kultur:
Den är för viktig för att missbrukas av vänstern i ideologiseringssyfte. Därför får inte liberaler tillåta att kulturen - på socialistiskt vis - förvandlas till arbetsmarknadsåtgärd. Kulturen är ett sätt att mogna, att hitta en moralisk och samhällelig kompass. Något som har ett värde i sig, även det varken leder till att vi blir friska eller sysselsatta.
Industrialismen, med sina två distinkta klasser och klyftor, tillhörde socialdemokratin. Det globaliserade, individualiserade tjänstesamhället tillhör liberalismen. Men liberaler måste förstå att social mobilitet, utbildning, utökade livschanser och solidaritet är viktigare för den breda medelklassen än stabilitet. Därför måste vi vara alliansens radikala och obekväma samvete och låta det prägla vår politik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar