"Regeringens förslag försvarades av borgerliga
riksdagsledamöter. Folkpartisten Johan Pehrson lyfte fram att förslaget skulle
kunnat vara mycket mer omfattande och exempelvis inneburit att alla uppgifter
ska sparas i två år.
– Vi har en begränsad omfattning av vad som sparas. Vi har den kortaste tiden
jämfört med Finland, Frankrike eller Holland. Vi sparar kortast möjligt. Vi har
satt ner spett i backen för att visa att det här ska vara en begränsad
verksamhet som man ska ha mycket respekt för, sa Johan Pehrson".
"
Om vi bygger upp så här stora system, och har tillgång till otroligt stor mängd
personlig information om alla Sveriges medborgare, tänk om det missbrukas?
Antingen att det läcker ut, men tänk om vi får ett parti som kommer till makten
som vill något helt annat, sa Maria Ferm, Miljöpartiet".
Två röster om dagens ja i riksdagen till datalagringsdirektivet...Lagringstiden är sex månader, kortast möjliga. Dessutom får materialet bara användas i samband med brottsutredningar.
Lagen, som bygger på ett EU-direktiv, delar både riksdagens ledamöter och oss medborgare i två läger, för och emot. För mig är integritetsfrågorna något av det svåraste, jag har all respekt både för Johan Pehrsons uttalande ovan men även för Maria Ferms.
Rent logiskt förstår jag att det kan behövas i brotttsutredande syfte, men det ligger mycket i det andra argumentet här ovan - det här fungerar så länge vi har det demokratiska statskick vi har i Sverige idag, men om vi får ett parti som sitter vid makten och vill något annat...? George Orwells 1984 känns kusligt nära...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar