Liberal eller feministisk kompass?

Som feministisk folkpartist och socialliberal har jag två "kompasser" som då och då krockar med varandra. Det kan ibland orsaka viss vånda, men hittills har jag förhållit mig något öppnare mot den liberala kompassen, den har oftast fått "sista ordet", så att säga.
Den liberala kompassen säger att människan själv skall få göra sina livsval, att det är vår viktigaste uppgift som politiker att se till att människor får den möjligheten. Politiker skall inte ta besluten utan det ska människor själva få göra utifrån sin livssituation.
Som socialliberal kompromissar jag däremot aldrig bort att samhället skall tillhandahålla ett socialt skyddsnät för de allra mest utsatta... Nattväktarstaten är inget alternativ!

Men ju äldre jag blir och ju mer jag diskuterar jämställdhetsfrågor, ju mer inser jag hur långt ifrån den feministiska kompassen mina beslut ibland är.

Trots allt har vi inte kommit särskilt långt, för inte så länge sedan bloggade jag om det faktum att kvinnor ännu idag, 2011, är starkt underrepresenterade i bolagsstyrelser och än mer underrepresentade är antalet kvinnor som ordförande i bolagsstyrelserna. Trots att det är 90 år sedan kvinnor fick rösträtt så har vi inte kommit så långt...

Alldeles för stor andel av fast egendom ägs av män, alldeles för stor andel av förmögenheterna i världen är männens. Alldeles för många kvinnor har inte ens egen ekonomi, lever inte i ett jämställt förhållande. Om kvinnan inte har en egen ekonomi är hon aldrig fri, hon kommer alltid att få förhålla sig till vad mannen vill eller inte vill. Egen ekonomi får kvinnan genom att arbeta heltid, genom att inte vara borta långa perioder från arbetslivet, genom att dela föräldraledigheten.
Det är relativt säkert fastlagt att dagens par lever relativt jämställda fram till första barnet kommer. Sedan sker något...mer om det i morgon.