De många dödsoffren på Utoya är barn och ungdomar som aldrig mer kommer att komma hem, efter ett läger där de engagerat sig för demokratin och demokratiska värderingar.
Det som hänt är ofattbart och fruktansvärt, orden räcker inte till och tårarna vill inte sluta rinna...
Norges statsminister imponerade igår med sitt lugn och sin värdighet, varken han eller justitieministern ville spekulera i om det var en terroristattack "vi koncentrerar oss på räddningsaktionen och har fokus på människorna".
Att det var ett direkt angrepp på demokratin är uppenbart, det var regeringspartiet som var målet för attentatsmannen. Stoltenberg sa igår att "svaret på våld är ännu mer demokrati". De nordiska länderna har en historia av öppenhet och demokrati som vi måste värna. Men hur orkar man det efter det som hänt? Hur lätt är det inte att sluta engagera sig, både som medmänniska och som stat & land? Att välja att sluta sig samman inåt, istället för att vara ett ännu öppnare land, ett ännu öppnare folk?
Oslo, Norge men även Norden har fått sitt eget elfte september och platserna för dåden är att betrakta som krigszoner. Utan att förringa dådet inne i Oslo så känns det som hänt på Utoya helt ofattbart grymt.Att attackera ungdomar som är på sommarläger, ungdomar som valt att engagera sig för demokratin, jag saknar ord...Detta var inte en olycka utan här fanns ett uppsåt. Hur kan vi hjälpa, hur ska vi ta hand om dessa ungdomar som sett saker som ingen borde behöva se?
Länge trodde medierna att det rörde sig om en terrorattack från någon islamistisk fundamentalistisk grupp, även svenska medier spekulerade i det när tidningarna gick i tryck i natt. Jag undrar hur många som faktiskt tänkte tanken att det kunde vara ett våldsbrott av en ensam, vit högerextremist??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar