Pension eller passion?

Intressant tycker jag med alla diskussioner, artiklar och inlägg i sociala medier efter statsministerns tal om att vi kommer att behöva jobba längre än vi gör idag innan vi går i pension. Idag är snittåldern innan vi går i pension 62, vi kan gå redan vid 61 men kan även jobba kvar till 67 om vi vill. Det intressanta tycker jag, är de paralleller med protesterna som högljutt pågår i Grekland för närvarande för att man där vill höja pensionsåldern...

Jag blir så glad när jag läser artikeln som Barbro Westerholm, Folkpartiets talesperson för äldrefrågor, skrivit - Befria de äldre från tvånget att sluta jobba - där hon för fram fördelarna för samhället med att ta vara på äldres kompetens och vilja att fortsätta arbeta. Samtidigt påpekar hon mycket riktigt att för vissa grupper på arbetsmarknaden känns det oöverstigligt att fortsätta arbeta efter 65. Tunga och slitiga arbeten sliter ut människor på ett helt annat sätt än administrativa tjänster.
Å andra sidan finns det många som vill fortsätta jobba, som känner att de har mer att ge och kanske även har behov av inkomsten eller gillar det sociala med att ha ett jobb att gå till och kollegor.
När min mamma gick i pension för femton år sen hade hon gärna velat jobba några år till, men fick inte, för sådant var regelverket då.

Precis som Barbro Westerholm påpekar i sin artikel är det oerhört viktigt att vi börjar se över vilka möjligheter som finns för att underlätta arbetet för dem som behöver det, men även att göra det möjligt för dem som vill, att jobba längre. Jag kan tänka mig olika scenarier - att få gå ner i tid successivt, att få vara mentor till yngre kollegor, att kunna studera eller starta ett eget företag parallellt med att man går i pension på del- eller heltid. Det viktiga för mig som liberal är att vi inte klumpar ihop alla människor utan ser till individens önskemål så långt det är möjligt. Låt den som vill gå vid 61 och låt den som vill jobba till 75, 80 eller 85 göra det!