Allmän fullmäktigetjänst, del 3

Dagen idag överskuggas av det fruktansvärda och ofattbara mordet på Norakvinnan Eva Magnusson. Det är svårt att ta in det som hänt, än mindre förstå... Mina tankar går främst till hennes närmaste i denna stund.











För dig som följt mina inlägg om allmän fullmäktigetjänst kommer här ytterligare ett inlägg på temat:
Alternativet till att införa den ”allmänna fullmäktigetjänsten” i Sverige som jag bloggade om förra veckan, är ett alternativ som innebär att vi så småningom kommer att få färre politiker och alltfler ”proffspolitiker”. Det hänger i sin tur ihop med att politiken blivit alltmer komplex, vill man spetsa till det kan man säga att innebörden av att vara fritidspolitiker är att sitta i sammanträden och ta ställning till förslag som tjänstemännen arbetat fram.
Politikerna har makten över budgeten men har ont om problemformuleringsmakt. Den makten finns i stor utsträckning hos media, tjänstemän och intresseorganisationer. Det blir en paradox eftersom politikernas makt har minskat samtidigt som det politiska ansvaret har ökat.

Ett fåtal politiker som sitter på ”flera stolar” i kommunen och sköter alltifrån de sociala frågorna till frågor om gatubelysning och sophämtning.
Kanske är det vägen att gå när allt färre människor kan tänka sig att engagera sig i ett politiskt parti enligt den gamla svenska modellen? Kanske är det modellen när politiken blir alltmer komplex och kräver djupa sakkunskaper i ärenden innan beslut kan tas?

Det är ganska vanligt att medborgare i kommunen betraktar politiker mer som företrädare för kommunen än företrädare för medborgarna. I detta ligger givetvis ett problem – om de valda uppfattas som så långt borta ifrån väljarna har partiernas företrädare kapat banden med de viktigaste – väljarna. Det är partierna och dess företrädare som skapar basen för den svenska, representativa demokratin.

Idag måste varje parti fundera kring sin medlemsrekrytering och hur den kan anpassas till väljarna år 2011. Jag tror att vi måste erbjuda olika sorters medlemskap, inte bara ett där vi förväntar oss att man vill vara aktiv i den kommunala politiken.
Istället måste vi tänka oss att vissa människor vill vara aktiva, andra vill vara sympatisörer, några vill dela flygblad och synas på stan, andra vill ställa upp på aktiviteter som berör dem, som de brinner för. Alla dessa människors engagemang måste partierna bli duktigare på att erbjuda en lämplig nivå på engagemang för (Källa för faktauppgifter för inlägget: Moderna kommuner, Montin, Stig).