Alla politiska föreningar har idag svårt att hitta nya medlemmar, medlemmar som vill, vågar och orkar ta uppdrag som förtroendevalda politiker. Trots att det inte krävs någon formell utbildning för detta hedersamma uppdrag.
Vårt parlamentariska svenska system bygger på att politiker ska vara lekmän som skall spegla samhället, politikerna skall vara representanter för barn, äldre, funktionshindrade, föräldrar, yrkesarbetare, sjukskrivna, föräldrar och unga vuxna, ja alla medborgare. Du skall inte sitta i socialnämnden om du själv är socionom och du ska inte sitta i barn- och utbildningsnämnden om du är lärare. Hela syftet är att du ska ha ett lekmannaperspektiv och representera medborgarna, därför är det viktigt att vi kan rekrytera politiker från alla samhällsklasser för att de folkvalda politikerna skall vara representativa.
Idag är många politiker i kommuner runt om i Sverige pensionärer, däremot lyser pensionärer med sin frånvaro i riksdagen.
Som privatanställd tjänsteman är det långtifrån självklart - även om kommunallagen rent juridiskt styr detta - och enkelt att vara tjänstledig från ditt arbete för ett politiskt uppdrag. Det innebär att många kommuner har en majoritet av offentliganställda i sina nämnder och styrelser, eller möjligen pensionärer som själva styr över sin tid. Detta innebär i ett längre perspektiv ett demokratiunderskott då inte alla aspekter tas i beaktande när besluten skall tas.
Arvodet som politiker får skiftar mycket mellan olika kommuner, de flesta mindre kommuner har inga eller väldigt små politikerarvoden. Trots så olika förhållanden runt om i Sverige diskuteras politikers arvoden ofta och mycket och de flesta menar att politiker har höga ersättningar i förhållande till det jobb de lägger ner.
Min fråga blir då givetvis varför detta inte lockar fler att ansluta sig till ett parti och vara med och jobba för att demokratins spelregler skall följas, att få vara med och påverka sin egen och andra människors vardagsliv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar