En bro till det svenska samhället?

Att svensk integrationspolitik är ett misslyckande är alla partier överens om, om än kanske av olika skäl. I snitt tar det sju år för en invandrare att komma ut på arbetsmarknaden i vårt land...Imorgon träder en av de största förändringarna på tjugofem år gällande svensk integrationspolitik i kraft. Invandrare som kommer till Sverige skall, när de har fått sitt uppehållstillstånd, inte hamna i kö hos socialkontoret utan i kö hos Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen blir ansvarig för att ordna en etableringsplan och sedan skall personen få stöd av en lots för att snabbt komma ut i arbetslivet.
Det finns en stark politisk enighet kring att Arbetsförmedlingen nu blir huvudansvarig för integrationen. Fördelarna är att Arbetsförmedlingens resurser blir tillgängliga, att  ersättningen blir enhetlig och att även externa aktörer ges möjligheter att bidra. Så långt är jag helt enig med tanken på en förbättrad integrering på arbetsmarknaden, men jag saknar en dimension för individen.

En missräkning måste det anses vara att det inte finns några incitament för att Arbetsförmedlingen skall söka samarbete med kommunen, som hittills har gjort en hel del för att påskynda integrationsprocessen. Det enda som blir kommunens ansvar i denna nya reform blir de sextio timmarnas samhällsinformation.
Men att lyfta in praktikanter i kommunal verksamhet samt att samarbeta med näringslivet på orten för att hitta arbetsplatser finns det många goda exempel på, även Nora har varit lyckosam i det arbetet. I och med den nya integrationsreformen ökar sannolikheten för att riktade insatser som kommunala instegsjobb liksom friskvård och föräldragrupper troligen försvinner. Det som också försvinner är introduktion för barn, funktionshindrade, föräldralediga och sjukskrivna där kommunens flyktingmottagning tidigare varit ett nav i hanteringen av att kunna stötta i allt det praktiska och vardagliga.

Livet för någon som är relativt nyanländ handlar mycket om praktiska saker som att ordna bankkonto, förskola/skola, el- och telefonabonnemang, bostad och försäkringsbolag och kanske sjukvård skall ordnas. Detta samtidigt som man är i en utsatt situation och kanske bär med sig stora eller mindre trauman som behöver bearbetas. Här har kommunen spelat en viktig roll. När lotsen får ersättning per lyckad etablering på arbetsmarknaden finns inget incitament för att hantera alla dessa vardagliga frågeställningar. Någon bör ha ett övergripande perspektiv på de nyanlända, vad är naturligare än att involvera kommunen i detta arbete och ta vara på den kompetens som finns där?