25 mars 2010

Vuxenvärldens svek

Efter gårdagens Uppdrag granskning så uppstår onekligen ett antal frågor i mitt huvud. Till att börja med hur man så gravt kan svika ett barn på det sätt som gjordes, hur man från vuxenvärlden kan vara så feg att man inte ens tar ställning efter att dom fällts, tar ställning för att den inträffade våldtäkten är oacceptabel likväl som att den mobbning som flickan utsattes för är oacceptabel. Jag försöker förstå men kan inte....

Ett antal lagar har brutits i första hand på skolan där man inte tillgodosett flickans behov av särskilt stöd. Ett antal moraliska lagar har brutits inte minst av de ungdomar och vuxna i flickans omgivning som hängett sig åt mobbing både verbalt och på nätet, uttalat hot vid ett flertal tillfällen och med sitt agerande fått ett barn att känna sig så utanför att hon måste flytta 50 mil hemifrån för att börja ett nytt liv.

Jag har skrivit om det förut och för mig är det fortfarande så att vi måste börja diskutera varför pojkar/män våldtar, inte diskutera vad flickorna/kvinnorna hade på sig, hur onyktra de var eller var de befann sig på natten. En våldtäkt är ingen sexuell handling utan det handlar om makt och då ställer jag mig frågan vad som får pojkar/män att tro att de kan ta sig rätten att våldta en kvinna? Vilka mekanismer styr pojken/mannen i den situationen och vem har fått dem att tro att det är tillåtet?

I en doktorsavhandling "Liksom våldtäkt, typ" av Stina Jeffner visas på vilka mekanismer som styr ungdomars syn på våldtäkt. Begreppet våldtäkt tar alla avstånd ifrån men om man skrapar på ytan verkar det vara förhandlingsbart vad som egentligen är våldtäkt, beroende på omständigheter som ex alkohol, om man tidigare varit kär i killen eller hur man som tjej sagt nej, läs mer på http://web.abo.fi/meddelanden/forskning/1998_08_jeffner.sht. I hennes doktorsavhandling visar hon på att det fortfarande är så att människor i allmänhet tror att en våldtäktsman är en svartklädd galning i en park när vi de facto vet att de allra flesta fall av våldtäkt sker där offren och förövaren känner varandra. Det känns som om vi har lång väg kvar att gå...

Inga kommentarer: