För att hjälpa dessa barn infördes i Sverige en ny lag 1 januari 2010, för ett år sedan, en lag som säger att personal som arbetar med missbrukare och psykiskt sjuka måste fråga om det finns barn i familjen och se till att barnen i så fall får hjälp.
I värsta fall, om inget görs för att fånga upp barnen, kan barnen annars gå hela livet och inte veta varför mamma eller pappa använder droger eller dricker. I sammanhanget bör vi ta med att vi vet att barnen ofta skuldbelägger sig själva i såna här situationer. Barnen till missbrukande föräldrar löper även en större risk att själva utveckla ett beroende eller att få psykiska problem.
En rundringning som gjorts av Svenska Dagbladet visar att den nya lagen inte kommit mycket längre än till diskussionsstadiet på många håll. De olika enheterna runt om i landet som kommer i kontakt med missbrukare av olika slag sitter fortfarande och diskuterar hur rutinerna för det som stadgas i lagen skall se ut. Nu tänker Socialstyrelsen göra en kartläggning av hur landets mottagingar arbetar med barnperspektivet. Är kanske ett av problemen att det inte händer något, dvs det finns inga sanktioner för mottagninarna, om de inte följer lagen?
Jag tolkar det som att det finns 400 000 barn i Sverige som har en lagstadgat rätt till stöd men som inte får den hjälpen för att mottagningarna tolkar lagen lättvindigt, är det korrekt uppfattat?
Med barnen i fokus borde det vara självklart att så snabbt som möjligt skaffa sig den kunskap som fordras för att kunna hjälpa dessa barn på ett professionellt sätt. Vi ska aldrig acceptera att barn far illa på grund av vuxna och vi måste alla hjälpas åt, både de professionella runt barnen, men även vi "vanliga" medmänniskor att se till att barnen får den hjälp de behöver för att kunna växa upp till hela människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar