En relevant fråga anser jag då vi idag talar enbart om full sysselsättning, något som är önskvärt, men knappast realistiskt om vi ser oss omkring.
Redan idag vet vi att vi har många som av olika orsaker inte klarar av ett arbete i det tempo som råder på arbetsplatserna idag. I takt med att Sverige får en allt äldre befolkning kommer krav att ställas på att kunna gå ner i arbetstid, eller vara flexibel på annat sätt, ex genom distansarbete, eller genom att vara coach och mentor för nya anställda som så småningom ska ta över arbetsuppgifter.
Sverige är ett högproducerande land där vi har relativt höga löner och höga skatter på arbete som gör det omöjligt för en arbetsgivare att tänka sig att anställa någon som inte kan prestera 100 %.
Samtidigt har vi människor som inte kan läsa, räkna och skriva fullt ut, vi har människor som är bräckliga fysiskt eller psykiskt och som av den anledningen behöver en annan typ av arbete än ett som kräver att du är hundraprocentigt produktiv. Här måste vi tillsammans tänka till på vad som krävs för att även dessa medborgare ska kunna få vara med i arbetslivet och känna stolthet över att få vara med och bidra till sin egen försörjning och till utveckling i landet.
Jag tror att vi behöver titta på arbetsmarknaden och göra det billigare att anställa så att det blir intressant för en arbetsgivare att delvis även ta ett socialt ansvar, ett samhällsansvar som borgar för att även de som står längst ifrån arbetsmarknaden idag tas tillvara och erbjuds möjligheter till egenförsörjning. Det är en utopi att alla ska kunna vara 100 % produktiva under ett helt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar