Förråder vi barnen?

Att som barn tvingas till umgänge med den förälder (oftast pappan) som hotat, slagit eller på annat sätt förgripit sig på mamman måste vara ett av vuxenvärldens största svek. Först har barnet levt med dessa övergrepp under lång tid, sen när relationen slutligen upphör ska barnet tvingas till umgänge med denna förälder som gjort så illa.

Är det då barnperspektivet vi tar hänsyn till eller är det den vuxna förälderns rätt till umgänge som vi tar störst hänsyn till när domen faller?

Från tolv års ålder har barnet en faktisk möjlighet att påverka hos vilken förälder de vill bo. Men barns önskemål och vilja borde tas i beaktande på ett bättre sätt även om barnet är yngre än så. Är det rimligt att få umgängesrätt trots att man varit våldsam, hotat och slagit? Vem frågar vad barnet vill? Gör socialtjänsten alltid en riskbedömning i sådana här fall?
Barnperspektivet måste innebära att barnet behov av trygghet ska vara prio ett, speciellt i en vårdnadstvist med en våldsam förälder!