Jag minns det som igår, lördageftermiddag framför datorn, omväxlande på twitter och facebook. Strax före halv fyra kom den första tweeten, ett bombdåd i Oslo, mitt i regeringskvarteret, vad händer??
Ganska snabbt blev det via twitter klart vad som skett, bilder kom och jag började kolla på svensk tv efter nyheter från vårt grannland. Där fanns inget, en golftävling visades....
Knappt en timme senare kom första tweeten om att något fruktansvärt skedde på en ö utanför Oslo, att en polisman kommit dit och nu sköt vilt omkring sig, ofattbart...Fortfarande inget på svensk tv...Inte förrän strax efter fem på eftermiddagen hade svensk tv kopplat in sig på de norska sändningarna. Samtidigt på twitter gick informationen fram i en rasande fart, i tv satt sakkunniga och uttalade sig om vem som kunde tänkas vara skyldig till detta fruktansvärda, ingen var i närheten av det rätta svaret...
Allt det andra vet ni, dagarna som följde, allt som skedde i anslutning till det fruktansvärda. Jag minns hur jag var så otroligt imponerad över Jens Stoltenberg som fick axla rollen som landsfader mitt i allt detta fruktansvärda. Jag saxar följande ur mitt blogginlägg 24/7 2011:
Stoltenbergs första tal efter dådet där han säger att svaret på våld är ännu mer demokrati, ännu mer humanitet men aldrig naivitet.
Bilden av Stoltenberg när han kramar om Pedersen, ledare för ungdomsförbundet.
Stoltenbergs tal vid minnesgudstjänsten i Oslos domkyrka idag.
Flickan från Utøya som sa - om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans".
Idag har det gått ett år, ett år sedan det ofattbara skedde, där Norden fick sitt eget 9/11. Mina tankar går till alla dem som miste någon den 22 juli 2011 i Oslo eller på Utöya och till alla dem som överlevde det fruktansvärda.
Om du vill läsa mer finns förra årets blogginlägg från dessa dagar att hitta i kalendariet under 2011 och juli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar