Till att börja med den fantastiska tanken med EU, ett projekt som startades för att säkra freden efter två världskrig i Europa. Som liberal och folkpartist är jag en varm anhängare av EU och tror verkligen att EU har åstadkommit mycket gott när det gäller att bygga broar mellan människor, stater och olika organisationer.
Sen kom EMU som en fortsättning och en vidareutveckling av samarbetet. Men, det vi nu ser ute i Europa tyder på att det är svårt, eller kanske till och med omöjligt, att samsa tungt skuldsatta ekonomier tillsammans med starka tillväxtekonomier. Synen på hur man ska jobba och göra rätt för sig verkar också skilja länderna åt, i alla fall hur länge man ska jobba och göra rätt för sig...Är tanken på ett gemensamt Europa där vi överser med varandras olikheter och främjar likheterna på väg att tunnas ut?
Jag upplever att det protektionistiska tänkandet breder ut sig allt mer, både i stort och smått. Är det resultatet av att människor känner sig mindre betydelsefulla i ett större sammanhang? Är det detta som påverkar oss att värna om lokalproducerat, minoritetsspråk och -kulturer? Vänder vi åter till den "lilla" världen när den stora känns alltför främmande och oigenkännlig?
Den andra delen i storskalighet kontra småskalighet handlar om hur vi producerar och levererar vår mat. Först kom galna kosjukan, för att vissa länder malt ner döda djur i fodret, sen kom frågan om grishantering i djurstallar runt om i Europa. Senast i raden av baksidor på storskalighet är ehec-smittan som sprids via djurstallar, där nu små, lokala groddodlare drabbas av en minskad efterfrågan.
Har vi kommit till vägs ände när det gäller storskaligheten i matproduktion? Är småskaligt jordbruk och djurhållning framtiden melodi? Ska varje land i fortsättningen i huvudsak producera sin egen mat? Vad innebär det i så fall för länder med ett ogynnsamt odlingslandskap och hur kommer det att påverka vår marknadsekonomi? Många frågor som jag inte har några svar på, har du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar