Det ofattbara...

Bläddrar i dagens tidning och försöker förstå, förstå det ofattbara som drabbat Japan...bild efter bilds bränns in på näthinnan, en kvinna som sitter och gråter mitt i en raserad stad, en man som hittat sin fyramånaders dotter bland ruinerna, bilar ute i vattnet, båtarna på och land, överlevande som går igenom långa listor över saknade.
En kvinna som gråter sedan hon konstaterat att bara grunden finns kvar av hennes hus och dessutom rädslan för en härdsmälta i fyra av Japans 55 kärnkraftverk, nya skalv och en eventuell ny tsunami.Fasansfulla bilder av mänskligt lidande, av skräck och sorg och saknad som är svåra att ta till sig, som berör och som inte kan lämna någon oberörd.



Idag tror man att siffran över omkomna kan komma att stiga till över tiotusen, 10 000, för närvarande är den officiella dödsiffran 2800. Nu har skalvet ändå inte inträffat i Japans mest tättbefolkade region, här bor "bara" 23 miljoner invånare av Japans 127. Japans infrastruktur är mycket bättre rustad än den som fanns i Thailand och Indonesien när tsunamin slog till där 2004. Men jag blir påmind om människans litenhet, om människans utsatthet och om att vi alla hör samman och bor på samma jord...Nästa gång kan det vara vi som drabbas av naturkatastrofen...