Hur kommer vi åt föräldrarna?

Efter mitt anförande på Internationella flickadagen i torsdags har jag funderat mycket kring hur vi kan nå fram till föräldrarna med vårt budskap. Ofta vänder vi oss ju direkt till ungdomarna vilket naturligtvis är oerhört viktigt, de ska veta vart de kan vända sig med sina problem, bekymmer och frågor. De ska veta att de kan gå till kuratorn eller skolsköterskan, eller till socialsekreteraren om de är rädda för att något ska hända dem.

FN uppskattar att det sker uppskattningsvis 5000 hedersmord i världen årligen, men mörkertalet är stort. I Pakistan dokumenteras ca 1000 fall av hedersmord årligen enligt Amnetsy International.

Men för att komma tillrätta med hedersproblematiken måste vi nå fram till dessa ungdomars föräldrar. De är de som måste få information och insikt om att flickor har samma rättigheter som pojkarna, att flickorna måste ges möjlighet att göra sina egna livsval. Föräldrarna måste förstå att ungdomarna själva ska få välja vem de vill gifta sig med, vem de vill leva sitt liv med. Inte i någon ålder skall flickor behöva försvara sin rätt att andas, att existera, att finnas till. Flickor är tilldelade de rättigheter som gäller oss alla.

Undersökningar visar att ca 8500 ungdomar är oroliga för att familjen ska bestämma vem de ska få gifta sig med. Mörkertalet brukar vara stort i sådan här sammanhang, så den reella siffran kanske är dubbelt så hög. Vi kan konstatera att ungefär 2000 ungdomar i vårt eget län är oroliga för att föräldrars uppfattningar, religion eller kultur sätter gränser för vem de kan gifta sig med, för vem de får älska.

Men som sagt, för att komma tillrätta med hedersproblematiken måste vi kunna kommunicera direkt med ungdomarnas föräldrar!