Passivisering eller ny livschans?

Låt mig backa lite i tiden, till år 2006. Det året var ca 15% av människorna i Sverige förtidspensionärer eller långtidssjukskrivna, 140 nya förtidspensionärer tillkom varje dag.
Sjuka människor lämnades åt sig själva, utan hjälp från samhällets sida. Inte det jag vill kalla en human hantering av människor.
Alliansens maktövertagande innebar att fokus sattes på att ändra dessa förhållanden. En reform skapades som innebar en rehabiliteringskedja där fasta avstämningspunkter infördes som skulle ge människor möjligheter att komma tillbaks till arbete, om inte på heltid så till någon del. Tidigare gjordes oftast inga avstämningar och arbetsförmågan testades i väldigt få fall, efter åratal av sjukskrivning fanns bara möjligheten att bli förtidspensionär men en låg inkomst som följd av detta. Att inte ha ett arbete att gå till, att inte få känna sig behövd mår naturligtvis ingen människa bra av. Även om inte möjligheten finns att arbeta 100 % så är en möjlighet att få arbeta så mycket och med vad man orkar en ljusglimt i tillvaron för de flesta.
Den oro som många kände gällande det nya regelverkets rimlighet har nu visat sig obefogad. Även Försäkringskassan medger att reglerna för svårt sjuka inte blivit hårdare.
Trots detta har riksdagen nu genom sitt förtydligande säkerställt att ingen som är svårt sjuk skall ställas utan ersättning. Arbete på den egna arbetsplatsen skall vara möjlig i den omfattning som den sjukskrivne orkar med utan att man skall prövas mot hela arbetsmarknaden. Långvarigt sjuka människor skall få uppbära sjukpenning så länge de behöver.
Jag är glad åt det förtydligandet och jag är glad för att alliansens politik ger människor som behöver det en chans att fortfarande få känna sig behövda. Resultatet är att vi får färre nya förtidspensionärer och att vi har gett fler tidigare helt förtidspensionerade en möjlighet till ett rikare liv.